volkyria

Det högg till i bröstet av minsta lilla ljud... den kalla, friska luften fyllde mina lungor där jag satt och tryckte mot stenen. Det var det varmaste stället som gick och hitta, trotts det spred sig gåshuden snabbt ner för rygg och ben.
Jag var livrädd, vad skulle hända nu? Skulle jag någonsin våga komma tillbaka?

Jag vred och vände på mig för att inte bli för kall, då kände jag hur det värkte i hela kroppen...
Sakta drog jag upp jack ärmarna för att se om det blivit något märke av de stenhårda grepp det hållit om mina handleder, det hade det. Jag kände mig så liten där jag satt, omringad av mörker och farliga skuggor, aldrig hade jag varit så rädd förut.

Skogen som innan varit så grön och ljus... hade fina minnen där ifrån... tänkte tillbaka på sommaren då tårarna strömmade nerför mina iskalla kinder. Där satt jag länge, länge och bara lät all ilska och oro rinna ur mig.
Jag kände mig smutsig och meningslös, ville bara att allt skulle vara en dröm, varför just jag?

När jag var helt tom satt jag kvar och bara stirrade ut i mörkret, efter det måste jag somnat för nästa gång jag öppnade ögonen var allting så ljust...  det snurrade snabb till i huvudet på mig. Vart var jag? vad hade hänt? Plötsligt kom jag på vad jag varit med om kvällen innan, det var ingen mardröm, allting hade inträffat, allting hade hänt på riktigt.

Jag ville bara försvinna. Jag hade litat på killarna, hur kunde dom göra så mot mig, hatet steg inom mig samtidigt som jag var rädd, jag hade kämpat för mitt liv men dom hade bara slått och sparkat, jag hade skrikit, men det var meningslöst, ingen kunde höra mig, inte på långa vägar.